Sockerberoende

Finns sockerberoende?

Sedan jag lanserade MatFri! så har jag fått många frågor på om sockerberoende verkligen finns - hur jag ser på det nu. Det är helt begripligt eftersom jag är utbildad holistisk beroendeterapeut och har varit en förkämpe för sockerberoende. Jag själv har fått diagnosen sockerberoende grad 3 - den allvarligaste graden, vilket inte är konstigt eftersom jag höll på att äta ihjäl mig när jag var 20 år gammal. Hela min uppväxt sumpade jag för att jag hellre låg hemma i soffan och åt - än deltog i livet. Jag sumpade mina gymnasiebetyg för att äta, jag sumpade jobb för att äta, jag sumpade min hälsa för att äta. Tillslut hade jag urusla hälsomarkörer och förstorat hjärta - och fick en dödsdom.

Tillsynes var det sockrets fel, när jag åt broccoli så fanns det ingen önskan att ligga på soffan och äta istället för att gå till skolan. När jag åt var det choklad, pizza, kakor - skräpmat helt enkelt. Det finns också studier som visar på att belöningsdelen av hjärnan lyser upp när man äter socker. Studier på råttor visar också på att många hetsäter socker. Så för mig var det självklart, om jag tittade på den vetenskapliga evidensen och mitt eget liv så var sockerberoende en självklarhet. MEN. Det var något jag missade, jag såg inte skogen för alla träd.

En ledtråd var att jag aldrig i hela mitt liv hade ätit utan regler i huvudet. Jag har aldrig bara ätit en kaka och njutit. Istället har jag ätit den i full panik medan rösten i huvudet fullständigt vrålar att jag inte BORDE äta kakan. För att döva rösten har jag ätit 15 kakor till. Ovanpå det har jag ofta ätit kakorna hungrig eftersom jag oftast var på någon typ av diet som innebar för lite mat för min kropp. Att vara vrålhungrig är då upplagt för att äta för mycket. En annan ledtråd var att även när jag var socker-, gluten- och mejerifri i nästan 7 år så föll jag dit och åt för mycket men då av helt sjuka saker som frysta ärtor. Mitt svar var då att ta bort ALLT - tillslut var där bara kött kvar. Slutade min överätning? Eh nej, då tryckte i mig jag kött istället. Jag har haft flera bekanta som jag ser sjukskriver sig från jobbet för att vara hemma och hetsäta kött. Det enda man har kvar i sin kost är animaliskt fett, kött, salt och vatten - ändå hetsäter man, trots att man till och med inte äter smör. Det finns också ett annat upplägg - man äter typ carnivore men varannan vecka slutar det med en episk hetsätningsattack och man får "börja om". Det kan inte vara socker, kött är det mest naturliga som finns och om det då handlade om ett biokemiskt beroende ala heroin så skulle man vara FOREVER överätningsfri om man bara tog bort tillräckligt med livsmedel, vilket vi vet inte är fallet - snarare tvärtom. För de allra flesta gäller regeln att ju mer vi tar bort desto mer förvärras vår hetsätning. Om den biokemiska terorin om sockerbeorende då var absolut sanning hade det varit tvärtom.

En annan ledtråd var att när jag satte på mig mina nya glasögon så såg jag att studierna om råttorna gällde bara om de hade svultit innan och/eller hur deras liv såg ut i övrigt. Satt de i en fancy bur med massa roliga leksaker och skojiga råttkompisar ville de inte alls hetsäta, medan om de satt i en naken bur utan sällskap så ville de äta hela tiden. Det är ju sant för oss bantare också, ju mer vi svälter desto mer isolerar vi oss pga antingen skäms vi för vår kropp eller så är vi rädd att aktiviteten kommer göra att vi bryter vår diet. Det enda roliga vi har kvar i livet tillslut är mat. Tittar man på forskningen rörande människor är det främst intervjubaserad forskning. Antingen har då forskarna missat att fråga om personen är på en diet eller har några regler kring skräpmat eller så är det inte satt som ett kriterium. Och den berömda bilden där hjärnan lyser upp med socker - det SKA den göra! Precis som med sex eller krama sin bebis SKA mat vara belöning - annars hade vi inte ätit, tagit hand om barnen eller förökat oss. Dessutom vet man att det lyser upp ÄNNU mer om 1. personen är i semi-svält (=diet) 2. inte ätit socker på länge. Det här visste jag inte innan, jag hade helt andra glasögon på mig.

Jag har inte en svart-vit syn på sockerberoende, jag går inte från att säga att det finns till att det absolut inte existerar. Jag ser istället sockerberoende som ett tvåkomponents-lim, drogen i sig är för svag för att fästa om hjärnan inte är PRIMAD med bantning, regler, restriktioner, hunger, brister, borden, måsten, dvs. dietkulturen vi lever i. Jag har aldrig haft en enda klient som har en neutral syn på socker och skräpmat, de likställer det med Lord Voldemort i princip. Antingen för att de är rädda för att bli tjocka, tjockare eller för att bli sjuka av maten. Deras hjärnor är fyllda av matpolispatruller som skriker måsten och borden till dem. Dessutom verkar förbud vara ett helt lönlöst verktyg mot skräpmat. Det är otroligt många som VILL sluta äta socker, men extremt få som klarar av det. När jag var sockerfri var jag en av dem som klarat abstinens längst i Sverige. Var jag helt chill och fylld med sinnesro? Nej. Var jag smal? Nej. Slutade jag överäta? Nej. Jag känner människor som klarat sockerfrihet några månader, några år - men när man väl faller dit innebär det ett lidande från h-vete i månader och år efter, att leva varje dag i en önskan att slippa äta mat och ändå inte kunna låta bli.

Jag blev fri när jag förstod rotorsaken till varför jag kände mig crazy runt mat - dietkulturen. Efter ha gått igenom MatFri!-processen så känner jag att sockerstinn mat absolut påverkar min hjärna och kropp på ett sätt jag ogillar. Det påverkar mitt liv på ett sätt jag inte tycker om - skillnaden är att jag inte är slav under maten idag. Jag kan VÄLJA bort eller välja till och jag blir nöjd. Jag märker också att det är betydligt enklare för mig att äta stor mängd energi i sån mat, min kropp svarar snabbare med en bekväm mättnad på mat som inte är så bearbetad. Men det är också bara data, info och jag är vuxen och gör vad jag vill. Jag behöver inte låsa in mig från livet och äta eftersom maten alltid kommer finnas där. Jag behöver inte äta förbi min mättnad eftersom att jag vet att jag kan äta igen om jag blir hungrig. Jag behöver inte trycka stora mängder äcklig mat för att min kropp har kapat min smaklökar pga den är så utsvulten att jag tror att den maten är god. Jag behöver inte äta fast jag inte vill eftersom jag kan äta när jag vill. Jag behöver aldrig aldrig mer ha en sista måltid eftersom ingenting "startar om" imorgon. Det här är frihet på riktigt! Jag provade att angripa den ena delen i tvåkomponentslimmet med förbud och det gjorde mig lyckligare än att ligga på soffan och äta bort mitt liv, men det gav mig inte sinnesro och varje stund var en potentiell risksituation att äta. Genom att angripa den andra delen - dietkulturen och sluta fred med min kropp och min vikt så är det äntligen lätt att äta och leva!

Categories: Matfrihet