Svar till Jacob Guidols inlägg"My Westerdahl förvirrar kring effekterna från bantning"

När kritik blir personangrepp – om forskningsdiskussioner på nätet

För tre år sedan blev jag föremål för ett blogginlägg av Jacob Gudiol. Hans text rankas fortfarande högt i sökresultaten när man söker på mitt namn. Därför vill jag nu, med lite distans, skriva några reflektioner om både innehållet och själva fenomenet kring den här typen av nätkritik.

Att hitta svagheter i forskning är enkelt

All forskning har begränsningar. Det finns inga perfekta studier och det går alltid att hitta något i metod eller upplägg att ifrågasätta. Därför kan den som vill såga någon nästan alltid göra det. Men det är en sak att föra en vetenskaplig diskussion, en helt annan att bygga ett helt inlägg på personangrepp och insinuationer. När debatten blir mer om att vinna poäng än att förstå komplexiteten i frågorna, förlorar vi alla på det.

Internet belönar drama

Algoritmerna på sociala medier och bloggar älskar drama. Det innebär att texter som är laddade med konflikter, starka ord och kategoriska påståenden ofta sprids mer än nyanserade resonemang. Men det gör också att vi riskerar att få en skev bild av både forskningen och de människor som deltar i debatten. Att bli måltavla för en så kallad internetpolis kan innebära en flod av kommentarer, DM:s och till och med hot – något jag själv tyvärr har fått uppleva.

Härskartekniker i stället för dialog

Flera framstående personer inom området har vittnat om samma mönster. Ann Fernholm har exempelvis beskrivit hur Jacob reducerade hennes kompetens till att hon ”bara är journalist” trots att hon är disputerad i molekylär bioteknik. Även forskare som Erik Hemmingsson och Fredrik Nyström har utsatts för liknande nedlåtande kommentarer. Det är alltså inte ovanligt att sakfrågor blandas ihop med personkritik, vilket gör det svårt att föra en respektfull diskussion.

När forskningen används som slagträ

Det är lätt att ge intryck av att ”ha rätt” genom att plocka fram vissa studier och bortförklara andra. Men vetenskap är inte svart eller vit. Vissa studier visar att bantning kan fungera på kort sikt, andra att många går upp i vikt igen efter en tid. Att människor upplever att dieter leder till viktuppgång är inte taget ur luften – det stöds av erfarenhet, kliniska observationer och en rad studier som pekar på riskerna med upprepade viktminskningsförsök. Det går att diskutera vilka slutsatser man kan dra, men att avfärda hela frågeställningen som ”fel” är förenklande.

Varför jag valt att inte engagera mig mer i detta

Jag har blockerat Jacob och hans svans av följare, av den enkla anledningen att klimatet blev hotfullt. När människor börjar skicka anonyma anmälningar, hot och förlöjliganden handlar det inte längre om vetenskaplig diskussion. Det handlar om makt, om att tysta röster och att skapa rädsla. För mig är det viktigt att fokusera på de personer jag faktiskt kan hjälpa – inte att fastna i ett destruktivt kommentarsfält.

En önskan framåt

Jag tror att vi behöver mer ödmjukhet i samtalen om mat, vikt och hälsa. Att erkänna att forskningen inte har alla svar, att individers upplevelser spelar roll och att vi kan diskutera utan att förminska varandras kunskaper. Vetenskap är ett verktyg för att förstå verkligheten, inte ett vapen för att vinna en debatt på nätet.